Bara En Bok

Kvällens trudbadur spelar en snutt Veronika Maggio.

Norton och jag travar lite

Ante dampar loss med höpåse i stallet.

Ante och jag tränar på Oppgården för Susanna.

Hästarna dampar loss i hagen.

Traven kanske är bättre än jag tycker ändå. Inte för att han lär komma till OS, men det var liksom inte mitt mål heller. =)

Hon vaknade upp från drömmarnas värld. Allt hade bara varit en dröm även om det känts verkligt. Det knackade igen på dörren. Hon ryckte till av ljudet fortfarande spänd av obehaget från drömmen, men rörde sig inte där hon satt. Andningen började komma tillbaka och hon lyssnade till sina egna andetag en stund. Beslutet måste komma snart. Nu var det nära. Det var allt hon kunde tänka på. Hon visste att hon behövdes. Hon visste att hon var redo. Hon visste bara inte om hon skulle klara av det.

Det knackade än en gång på dörren. Dörren öppnades försiktigt och hennes enda och sanna vän stack in huvudet. Hon kände lugnet strömma in i kroppen. Han tittade på henne där hon satt i fåtöljen och såg lite studerande på henne. Hon tittade tillbaka och funderade ut ett bra svar för att dölja allt hon nu visste. Det var inte säkert att hon skulle kunna undanhålla det här för honom särskilt länge. Tillräckligt länge hade de känt varandra för att veta exakt när de döljde något, men han sa inget. Han verkade inte förstå att något var fel.

De hälsade lättsamt och han kommenterade ingenting. Det enda han gjorde var att fråga hur det var. Ett litet ryck på ena axeln var allt han fick till svar. Hon klev upp ur fåtöljen och gick in i det lilla köket för att göra kaffe. Han slog sig ner på köksbänken och hon satte sig sedan mittemot. De pratade om allt möjligt. Även om hon inte träffade många andra i sitt liv hade de alltid något att prata om. Hon hade anpassat allt i sitt liv efter ensamheten. Hennes arbete sköttes mestadels hemifrån och hon behövda bara träffa sina kollegor ibland. Ett fåtal gånger per månad. Hon beställde hem mat och kläder via nätet och behövde på det sättet inte göra mer än att hämta paketen nere i affären. Det var alldeles lagom och precis som hon ville ha det.

Hon visste inte hur länge de hade suttit när han klev upp och meddelade att det var dags för honom att åka hem. När han passerade fönstret i köket kunde hon konstatera att det börjat skymma ute. Det hade hunnit bli kväll och den här dagen hade passerat utan någon egentlig tid. Tiden hade försvunnit. Han vände sig om.
-Just det, sa han lite snabbt. Jag höll på att glömma, vänte lite. Jag har något i bilen jag tror du är intresserad av.
-Jaha, svarade hon lite frågande och kom gåendes efter.
Han gick ut genom dörren och hon stod kvar i dörröppningen. Vinden hade mojnat och drog bara lätta sköna pustar genom luften. En ihoprullad kvällstidning var allt han kom tillbaka med. Hon hatade kvällstidningar och det visste han.
Innan han vände sig om mot bilen stannade han till och tittade på henne med sina kristallblå ögon. I samma sekund visste hon att han visste. Det var därför han kommit förbi idag. Han visste, men hon hade inte berättat något och hur kunde han veta. Hon blev osäker och kände återigen ett obehag.
-Jag tror att du är intresserad av den här idag, sa han strök sin hand mot hennes arm. Hans sätt att säga att det var ok.
Han log, vände sedan och gick mot bilen. Utan att vända sig om mot henne lämnade han hennes gårdsplan. Det gick inte längre att urskilja någonting. Hur kunde han veta? Inombords började hon nästan gråta. Varför låg det här på hennes bord nu? Nu visste hon inte ens vem han var. Det var inte som vanligt när de visste något om varandra. Det här var annorlunda. Hon blev rädd. Allt det här nya kunde hon inte ta till sig. Det var för mycket.

Efter att ha stängt dörren satte hon sig i sin fåtölj. Allt som hördes i rummet var hennes andetag. Hon tog ett djupt andetag och började försiktigt rulla upp tidningen. Inte mer än översta rubriken hann hon läsa innan hon visste. En iskall kår drog sig genom hennes kropp och hon visste. Nu hade det hänt. Innan nästa morgon måste hon bestämma sig. Sedan skulle det vara försent.

Vinden ven utanför huset och det var nästan så att hon kunde känna väggarna vibrera i den lilla stugan. Höstlöven som legat under snön hela vintern flög dansande runt i luften och träffade marken söndertrasade. Hon tittade ut genom fönstret och tänkte att hon skulle behöva gå ut idag. Hon behövde verkligen komma ut, men hon visste att det knappt skulle kunna gå att öppna dörren. Vinden skulle pressa igen den och hon skulle stå som förlorare kvar på insidan. Dessutom hade hon kanske ingen lust. Hon visste inte säkert. Hennes liv hade börjat ta en annan vändning och hjärnan ville fundera lite på allt det nya istället.

Hon slog sig ner i sin fåtölj, slöt ögonen och vilade kroppen. Hon lutade huvudet så långt bak det bara gick och tittade rakt upp i taket. Det vita taket rörde sig likt en synvilla i ostrukturerade vita former och det var precis det det var, ostrukturerade vita former. Det var bara några dagar sedan det sista erbjudandet hade legat i hennes hand. Skulle hon våga ta det och riskera allt och lite till, eller skulle hon chansa på att allt hon fått reda på inte skulle ske. Hon visste ingenting längre. De vita formerna i taket stannade upp. Hon la huvudet lite på sned och försökte se om det fanns något dolt budskap, men det var bara ögonen som vant sig vid ljuset. Hon blundade än en gång och började om på nytt igen. Kunde inte någon bara tala om vad som skulle bli rätt och vad som skulle bli fel. Vilken väg hon skulle ta. Allt skulle bli så mycket enklare om hon inte behövde ta det här beslutet själv, samtidigt visste hon att det bara var hon själv som kunde bestämma. Dessutom var det tveksamt om någon ens skulle tro på det hon skulle berätta. Nej, beslutet var helt och hållet hennes. Ingen kunde få veta någonting, inte än.

Hela hennes liv hade hon vetat att hon tränats för en större uppgift. Något viktigt och betydelsefullt. Det hade inte varit ett lätt liv att leva och många hade nog gett upp, men inte hon. Hon hade slagits i varje kamp både mot sig själv och mot andra. Även om hon inte hade vunnit varje gång hade hon ändå lärt sig något på vägen. Nu stod hon här. Redo för det hon vetat hela tiden, men visste samtidigt inte om hon var beredd att ta steget över. Det där sista steget som skulle innebära att dörren för alltid skulle vara stängd tillbaka till hennes gamla liv. Det stillsamma och lugna livet i hennes självvalda ensamhet.

Hon vaknade till hastigt. Pulsen gick upp och hon kände hjärtat bulta i hennes kropp. Det kändes som att syret tog slut och hon inte kunde få någon luft. Hon tittade rakt fram och ut genom fönstret bredvid dörren. Det hade börjat skymma, men hon kunde fortfarande tydligt se konturerna av en man med hatt. Han stod och tittade på henne genom fönstret. Händerna började bli fuktiga av handsvetten som kom hennes rädsla. Tillhörde han de goda eller onda. Hon tittade storögt och han tittade tillbaka. Det gick inte att urskilja något i hans blick. Han bara tittade helt likgiltigt. Hon fortsatte titta och kände hjärtat bulta så att bröstkorgen rörde sig. En dov knackning hördes på dörren.